SISTA BEHANDLINGEN!
Ja, den har nu påbörjats.
Sen hoppas jag att jag slipper denna skiten!
Mådde som ett as efter behandligen idag dock.
Men jag fick väl göra det da!
Är ju sista!
Bort till Karlskrona imorgon igen, sista.

Människor imponeras av min styrka.
Säger att de inte förstår att jag kunnat vara så stark i detta.
Att de ALDRIG hade klarat det.
Nej, man kan ta mig fan inte förstå förens man är mitt i alltihopa själv.
Har jag egentligen förstått?
Allt som jag gått igenom, allt jag fått uppleva, allt jävla skit,
Operation, cellgifter, akutbesök till förbannelse.
Denna eviga väntan på provsvar från röntgen, blodprov..
Men man får ge jävlen på att man ska klara det.
JAG ska klara det.

Frågorna raglar över en.
Eller, fel ordval.
FRÅGAN.
Hur mår du Mikaela?
Hur mår du egentligen på riktigt?
Jag har inget svar på det.
Jag är glad att jag lever.
Det är jag.
Men egentligen är det för tidigt att ta reda på hur jag mår innerst inne.
Kroppen verkar fungera som den ska, och jag är otroligt tacksam för det.
Men själva psyket, jag vet faktiskt inte.
Tankar snurrar och härjar, känslor river och sliter.
Jag vet egentligen inte.
Jag vet inte.