Sista behandlingen var planerad denna veckan.
Men nej.
Så blev det visst inte.
Blodvärdena låg inte inom rimliga gränser..
Jag som var taggad på sista nu.

Innan idag, när jag satt där på jobbet och hade för lite att göra, klickade jag min in på en av mina förebilders blogg.
Lotta Gray.
Hon är en fantastisk människa.
Ett levande exemplar att det faktiskt går.
Stark som in i...
Jag tittar in där ibland, när allt som man gått igenom blir för påtagligt.
För hon är en som kan sätta ord på känslor så fantastiskt bra.
En som förstår oron man går med dagligen.
Innanför det där "glada" skalet.
Den jävliga oron som ibland växer sig så stark så det värker i en.
Den där jävliga oron som får hjärtat att banka så hårt i bröstet på en att det känns som det skulle kunna hoppa ur kroppen på en.
Slita sig ur bröstet och landa där på golvet framför en.
Den där oron som kan göra en galen.
Som framkallar miljoner liter tårar.
Så många tårar..
Ofattbart många liter tårar som man inte riktigt fattar hur de får plats i kroppen på en.

När jag satt där på jobbet med bloggen framför mig, ser jag detta inlägget :
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman//2010/august/basta-jenny.html#comment
Känner hur tårarna trycker på.
Oron knyter sig till en klump i magen.
Jag blundar hårt och sväljer.
Rysningar går genom hela min kropp, och de är inte det minsta behagliga.
Tankarna snurrar tills jag blir helt vimmelkantig och måste klicka ner.
Måste gå ifrån datorn, sätta mig i ett annat rum och blunda, hårt hårt hårt.
Fan ta denna jävla sjukdom.
Fifan för den.
Man kan undra vad man har gjort för att förtjäna den?
Förtjäna?
Det är inte rätt ord på det hela.
Varför ska man behöva drabbas av det?
En fråga som det inte verkar finnas ngt svar på.

Jag vet inte vad jag vill skriva längre.
Ser inte ens vilka tangenter jag plinkar på.
Kör på känsla.

Tårar flödar, likt världens vattenfall.
Tankarna trillar in på döden.
På dig Emelie.
Som valde frivilligt att bege dig till den plats som kommer efter detta.
Jag saknar dig så innerligt.

Känslan av att jag vill ringa ngn gör sig mer påmind.
Men även denna kväll vet jag inte vem jag ska ringa...

Jag lägger mig i sängen.
Ensam.
Ska stirra ut i mörkret.
Förhoppningsvis vakna till en ljusare dag och hoppas att ångesten har dämpats?