Mamma var med mig på behandlingen i tisdags.
Under de 4 timmarna satt hon i en fotölj jämte mig där jag låg i sängen.
Plötsligt säger hon:
"Tänk vad du har fått ställa om ditt liv, mitt lilla barn."

Ja, det kan man ju säga..
Förra året vid denna tiden, då var allt normalt.
Livet lekte och inga större beskymmer stod bakom dörren.
Sen helt plötsligt, som att vända på handen, blev allt så olikt det vanliga...

Bara att inse, att livet aldrig kommer bli som det en gång var.
Men man får göra det bästa av situationen.
Och göra det bättre.
För det är ngt som SKA hända.
Jag ska bli så bra det bara går!
Lite jävlar anamma å push it till nya högre höjder!
Japp, så får det bli!!